Jag vill hålla pennan som skriver mitt liv
Började kolla igenom de få inläggen jag har kvar på min blogg och hittade sammanfattningen jag gjorde av 2012 på nyår. Jag avslutade det inlägget med "nu glömmer vi skiten, tar vara på alla sjukt många fina minnen och gör sen 2013 till ett jävligt bra år". Det här med att göra 2013 till ett jävligt bra år har hittills inte fungerat bra. Det har faktiskt inte fungerat alls.
Året började med att jag sa upp kontakten med några personer som jag för ett år sedan inte skulle ha klarat mig utan. Som jag trodde skulle vara kvar i mitt liv tills den dagen jag dör. Sen fortsatte det med att farfar dog. Efter någon månad blev vi tvugna att ta bort Cosmos, katten som har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Mitt upp i allt det här blev en av kaninerna sjuk vilket slutade med att jag höll i honom medan tårarna bara rann ner för kinderna på mig när han fick en spruta hos veterinären som fick honom att somna in föralltid. Som jag skrev till min älskade vän förut: allt är så jävla orättvist och man vill bara ge hela världen en käftsmäll.
Det är verkligen orättvist. Allt som händer är så.jävla.orättvist. Det gör ont i mig att se folk må dåligt, jag vill bara ta allt trasigt och göra det helt, ta bort allt onda, ta bort allt dumt... Det gäller att ta vara på dom man har i sitt liv. Glöm inte det, ta vara på det ni har. Ni behöver varandra. Ni kommer att behöva varandra.
Jag är verkligen rädd för hur fort allt kan försvinna, hur fort allt kan dras från en och aldrig mer komma tillbaka. Jag litar på mammas ord nu: "Det kommer kännas bättre om ett år, det kommer fortfarande vara jobbigt men det kommer kännas bättre."
Finaste My ♥
För bara någon timme sen låg du på min mage i köket. Du sprang runt och hoppade upp i mitt knä så fort jag satte mig ner. Kan inte förstå att du är borta föralltid. Kommer aldrig mer ta upp min lilla My som skriker åt mig, tuggar på mina kläder och gömmer huvudet under armen på mig .. De här ganska exakt fem åren tillsammans med dig har varit helt underbara. När du kom hem till mig var du en liten bebis på åtta veckor som hade båda öronen uppåt. Du var osäker på dig själv och rädd för det mesta. Men med tiden har du blivit en sån trygg kanin, att se en kanin utvecklas så mycket på så kort tid som du gjorde, med hjälp av mig, var underbart. Har fått så mycket minnen med dig och du har gjort mig stolt så många gånger så jag kan inte ens räkna dem. Men jag vill inte ha alla minnen, jag vill ha dig.
Tårarna bara rinner på mig, trodde aldrig att den här dagen skulle sluta så dåligt. Sov gott min älskade fina vän, jag kommer aldrig glömma dig, aldrig.
